Barnets återkommande fråga brukar vi vuxna snabbt tröttna på.
Framförallt för att det inte alltid finns ett Därför.
Varför då? Är ju aldrig fel, vi människor vill förstå, vill se sammanhang.
Många gånger är det svårt att släppa fram frågan, ofta för att vi är så upptagna med "att"
Att jag nu har ett annat perspektiv på kyrkan gör att jag fylls av "varför".
Jag är inte längre i positionen att besvara/försvara, jag är inte mitt i .
Mina varför gäller inte tron, men dess uttryck, dess form.
När jag känner att det kyrkliga svaret är "därför" är det svårt att komma vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar