På väg till jobbet och orden synd, etik och moral dimper ner i mitt medvetande som en koppling på min följeslagare, frågan om varför svensken ska gå i kyrkan på söndag.
Nu startar tusentals konfirmander sitt år. De flesta jag mött förväntar sig 10 budord och det vaga begreppet synd. Skam känner de till, men synden är svårare att förstå.
Kommer jag till kyrkan med dåligt samvete, med skam, med outtalat misslyckande med mitt liv?
Vad kan kyrkan svara på det? Du är älskad!
Men var kommer det som gnager ifrån? Det som gör att jag själv minskar mitt eget liv?
Jag är syndare, jag missar målet, jag älskar mig själv mer än min nästa. Jag kan bli förlåten, men det är svårare att hela otillräckligheten, när jag inte når upp till nivån jag tror mig behöva nå.
Det som tynger människan är Borde mer än Ska/Måste.
Borde är aldrig färdigt, aldrig tillräckligt, ofta omänskligt.
Åter till budorden - står det "Du borde..."?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar