Att jag numera inte har min försörjning i kyrkan verkar ge mer frågor runt mig än inom mig.
Jag hade 1,5 år av reflektion, dålig nattsömn, beslutsfattande och har fullt upp med det jag ska göra under veckorna. Men jag märker att de som möter mig nu, utanför kyrklig anställning, reflekterar kring kyrkan och prästen. Det som varit självklart är det inte längre, fördomar besannas inte, man är tvungen att omvärdera.
Folk bryr sig, om mig och om kyrkan. Men man söker också en lösning på problemet - att återföra mig inom den kyrkliga ramen.
Det söker jag också en lösning på. Jag har idag inte något enkelt svar, en enkel lösning.
Den katolska lösningen finns alltid - att återvända till utgångspunkten, utan att själv passera "Gå".
Hur ser den teologiska, den pastorala, den organisatoriska, den realistiska, den optimistiska, den ... Lösningen ut?
Men mina medmänniskor bryr sig om mig, och om kyrkan. Och jag bryr mig, om mig själv och kyrkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar