"Vergang"? Nej, men när hon är riktigt liten eller riktigt stor.
Den optimala gruppen, kom vi fram till genom erfarenhet i Törebodas konfirmandarbete är sju deltagare och en ledare. Billy tänkte i formen av att alla får plats runt elden och i fyr kanoter, jag med min minibuss att alla fick plats i den. Men samtidigt var den så stor att den klarar att två-tre är borta, och att ingen blir utanför i samtalet.
Kyrkan är som bäst i den storleken, när den arbetar med dialog och ledaren är en del av gruppen, för blir gruppen större tar ledarskapet mycket tid och kraft.
Samtidigt är kyrkan bäst när hon representerar helheten - KYRKAN. Då lyssnar samhället. Där har ärkebiskopen sin funktion.
Alla mellanformer kämpar mellan att vara för små eller stora. För att bli för inklusiva eller exklusiva.
Vid nattvarden och trosbekännelsen är vi många, fler än i rummet. En oändlig styrka.
I gruppsamtalet tar inte "jaget" överhanden, där får jag själv mitt utrymme - utan att ta ditt.
Men framförallt, kyrkan är bäst i teorin. I praktiken begränsas hon av att jag själv alltför lätt tar för stor eller liten plats, att jag själv ger min nästa för stort eller litet utrymme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar