Luciamorgon.
Förvaltningen samlas i församlingshemmet för fika och luciatåg.
Vi firar lucia heter det.
Jag vet att vi är ungefär två personer som verkligen kan sägas fira Lucia, dvs den kristna förebilden i en människas liv och tro.
Vad gör de andra i sitt firande? Är det eksem fråga idag, ska vi inte bara låta svenskarna ha sina festiviteter på de kristna högtidsdagarna utan att lägga på trosdimensionen. Det räcker väl med att det finns ett litet budskap i någon sång ( inte i en tolkning, naturligtvis). Kulturkristendomen får vi inte ifrågasätta.
När jag hade min första prästtjänst i Falköping pratade jag med missionspastorn om varför de använde ordet Konfirmation om det inte var kopplat till dopet. "Det är ett inarbetat begrepp" var svaret. Att de med sitt "konfirmandarbete" urholkade ordets betydelse var en ickefråga.
Vad är det vi firar? Hur mycket innehåll finns kvar? Visst behöver ett samhälle, en förvaltning anledningar till att samlas, att högtidlighålla viktiga milstenar i sin historia eller bara ha en fest. Men vi svenskar vet ju inte ens varför vi firar vår nationaldag, tänker sällan på midsommar som en fruktbarhetsrit, eller var riktig koll på de kristna högtidsdagarna. Men fira ska vi, dvs äta och dricka och vara lediga.
Egentligen behöver vi inte mer än en anledning. Men när orden blir tomma, utan mening...?
Nu väntar helgonet Lucia och de tre vice männen (antagligen både i stjärngosse och pepparkaksmundering) på att sprida sitt budskap till slamret av kaffekoppar, pepparkaksruggande och saffransdoft.
PS i Uppsala missionskyrka blev en engagerad organist av med uppdraget då han improviserade över "vi komma, vi komma" som processionsmelodi då tre afrikanska pastorer var på besök. Egentligen var det stor teologi då van påminde om varifrån de första kom att hylla Jesus. Idag är det rasism, och kanske en fråga för landets rektorer att ta tag i. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar