Det kanske tyder på bristande själviniskt när jag uppmärksammar saker i mitt eget liv, men...
Snöstorm, långsam trafik, långa köer, dålig betjäning, etc då märker jag att det tränger fram: Ömsinthet och överseende med min nästa. I nöden prövas min nästa.
Däremot har hen svårare att få min ömsinthet och mitt överseende när det inte är tvärdåligt, utan mer smådåligt. Det är som att jag då har svårare att ha fördragsamhet med det som stör bilden, de små missarna, den lilla förseningen... Men klantas det till rejält - då finns det nästan ingen gräns för hur mycket jag kan stå ut med utan att belasta min nästa.
Jag säger inte att jag är mer god än någon annan, kanske tvärt om. Men det är spännande att se vilka situationer jag klarar av med kärlek (och vilka jag möter med... det där andra som inte känns så fräscht).
Det är kanske så att rosen luktar godare på en soptipp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar