Just nu är det en "altartavla" i Skara domkyrka som är på tapeten. (Jag sätter "fnuttar" kring altartalva eftersom jag i många kyrkor har sett tämligen dålig, men kristerlig, konst uppspikad längst fram i kyrkan - utan att ha skapats för denna plats.)
I många kyrkor och församlingshem förlamas verksamhet av hänsynen till en skänkt tavla, piano, kruka, matta etc. Inget om om viljan att ge - men många gånger verkar det vara ett självändamål och orden "att skänka av sitt överflöd" känns inte långt borta. Att skänka det man inte behöver gör inte verksamheten bättre.
För sedan sitter man där med gåvan som stoppar allt. För gåvan verkar ofta drabbas/förhärligas med en sakral dimension vilket gör den oflyttbar - "nu är och ska vara". Ibland har jag varit frestad att skänka något horibelt till församlingen för att visa på det absurda - och se om det finns någon nivå där kyrkorådet vågar säga "nej, tack". All heder åt kyrkorådet i Skara - utan att för den skull lägga en värdering i E O W:s konstverk.
(När det gäller Skara domkyrka så hade man ju hoppats att dels ett tidigare kyrkoråd vågat tacka nej till åbäket som skymmer östfönstret först togs till Skara - och sedan att ett långt senare kyrkoråd inte vågade fullfölja löftet till Beskow att inte ställa tillbaka det när fönstret var på plats. Slutligen kyrkorådet som för inte så många år sedan inte kunde "tappa bort" det vid den senaste renoveringen)
F ö känns konsverkat alltför platt i jämförelse med de starka och enkla bilderna från Ecce Homo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar