Det verkar inte vara mycket som förändras. När jag läst igenom Stengrunden under semestern är det som om handlingen utspelar sig idag - kyrkligt sett.
Men jag vet inte om jag ska känna en uppgivenhet i att alla problem verkar vara "eviga" - eller om jag ska se problemen som "eviga" och att det inte går att komma ifrån dem.
Min fru är lärare och genom hennes berättelser så har jag lärt mig att om man på en skola har den gemensamma självbilden att "allt är jättebra" - då bör man dra öronen åt sig (vilket är detsamma i församlingar enligt min erfarenhet). Inte för att jag missunnar någon lyckan av att vara lycklig - men det perfekta byggs nog ofta i form av nya Babels torn (som vi så mycket lättare kan se från utsidan).
I kyrkan möts vi med vår brist, i nåden och kampen för att bli bättre. Här är vi aldrig framme, här finns inte paradiset - och jag reagerar när vi i Stengrunden och i verkligheten uppfattar oss uppnått det bästa, det rätta, det ursprungliga.
(Eller för att citera C Wreesvijk "För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli" Ballad på en Soptipp).
Det kanske skulle kunna vara undertiteln till både Stengrunden och Svenska kyrkan "bra lär det aldrig bli" - då kanske vi skulle kunna göra det bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar