Så står det i en av våra psalmer.
Spännande med kristen som namn, som något som är mig givet, som är bärare av min identitet.
Även om man tar sig ett nytt namn så finns de gamla kvar, som en grund man förhåller sig till.
Men nu är det inte att "heta kristen", läpparnas bekännelse - det är hur jag lever som i psalmen ger namnet.
Jag ser båda tolkningarna som lika viktiga - inte det ena utan det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar