Lätt att vara präst

I dagens tidning intervjuas fängelseprästen. Det är lättare att vara präst innanför murarna än utanför.
Jag förstår och kopplar till pilgrimen, den som gick utanför stadsmurarna, lika för att det är tvärtom.

I det synes vanliga är det eviga, transcendensen, lika svår som viljan att börja banta veckan före jul, eller att ge sig ut på den första löparrundan i ösregn.

Själv har jag upplevt att den svåraste platsen för tron många gånger är mitt i församlingens verksamhet, att det är först då jag går utanför som frågorna blir existentiella, brännande.
Jag säger inte att det alltid är så, men många gånger.

För mig är det svårast att vara präst mitt i kärnan, mitt bland de mätta, omsluten av verksamheter och sociala bindningar. Därför, bland annat är jag inte i kyrklig tjänst idag.

Jag valde som 18-åring att inte fortsätta i den kyrka dit jag följt med mina föräldrar, där jag hade mina vänner. Där behövdes inte prästen/pastorn mer än som cermonimästare.

Min kallelse har aldrig varit till kyrkkaffeprat, småprat före gudstjänsten, trevliga verksamheter för att möta människor. Tack och lov har andra den kallelsen, men jag är osäker på hur/var min kallelse får plats i vår kyrka som söker trygghet och att bevara det vi ofta inte ens haft.

Jag är pilgrim, det är utanför församlingsmuren min kallelse ligger, för tyvärr är det en majoritet av den döpta församlingen som lever där och som inte känner sig välkomna innanför muren.