Bön utan ord

Jag fick en fråga om jag ber. Det är nyttigt med frågor som kan uppfattas som självklara och tvingar mig att reflektera.

Min personliga bön är nästan alltid utan ord. Min kyrkliga uppväxt gjorde mig skeptisk till ordrikedom i bönen. För mig hamnar fokus fel när bönen fylls med ord.

Närvaro, koncentration, inriktning, avslappning - det kan beskriva min bön. Oftast utan tydlig början och slut, och aldrig med Amen på slutet.

Det som är mitt undantag är Kristusbönen: Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig. (kortformen)

Den bär jag med mig sedan pilgrimsvandringen år 2000.

Eller rättare: Den  är mig