Stockholm och människor

Två dagars kurs i Skärholmen, PBL.

Att vara i Stockholm är som att vara mitt i en myrstack. Mängden av individer gör att det är svårt att se ansikten, människan.
Mängden av hus, vägar, trafik och tempot gör att det är svårt att fokusera.

I Skärholmen finns kyrkan mitt i centrum, och jag kunde se mig själv i kyrkan på ett helt annat sätt än i den medeltida kyrkan på landet.
Kyrkan i staden är något annat. För mig är de avsaknad av centerparti, hembygdsförening, aktiviteter, musikgudstkänster på sommaren befriande.
I Skärholmens kyrka så jag ett kloster, en tillflyktsort för att nå insidan, nå Gud. Inget minnesmärke utan en oas.

Katedralen talar sitt språk, men gör mig liten i det stora rummet. Är det så att vi faktiskt också måste bygga nya kyrkor med dagens proportioner för att tron ska få plats?