Värksamhet

Jag lärde mig igår att vi har dubbelbokfört statistiken för barn- och ungdomsverksamheten i flera år. Samma barn har räknats på två ställen, verksamheten har räknats både som gruppverksamhet och öppen verksamhet...

och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet (1 Kor 12:23)

Är det inte så vi ser på mycket av kyrkans verksamhet? Det finns det vi känner inte riktigt fungerar som vi vill, men istället för att rakt prata om hur vi vill att det ska vara, om att det kanske inte fungerar bra, att vi faktiskt vill att det ska vara annorlunda...

Det handlar för mig inte om att den verksamheten är mindre värd. Det handlar för mig om att vi vägrar att avbryta något som inte blir bra, som får oerhört mycket resurser för ett fåtal deltagare som inte är "de minsta".

Ska vi som kyrka ha möjligheten att möta människor i dagens tid, med dagens behov, med dagens utsatthet kan vi inte samtidigt hålla fast vid ALLT det gamla.