Samtidigt som Hellner tog ut sig fullständigt för sin snopna fjärdeplats i längdspåret och Olsson som i skuggan valde fel väg, läste jag på textTV att växjöbiskopen går över till forskartjänst.
Parallellen får mig att fundera: Vad är värt vad?
Att under ett drygt 10-tal år satsa varenda vaken minut på möjligheten till en guldmedalj, att ibland enbart ha någon halvtimme i livet på sig att prestera absolut max inför hela världens ögon där historien bara räknar Guld eller världsrekord: det är dagens hjältar, dagens förebilder. Vi vet att det är ett fåtal som når ända fram, att det inte är de som tränat mest som vinner, att slump (väder), dagsform (startnummer) och material (vallning) kan stjälpa år av förberedelser. Vad jag gör kan jag inte själv påverka mer än till en del.
KG Hammar steg av sin uppgift som Ärkebiskop för några år sedan - det var då annat som var viktigare. Priset var för högt.
Sven Thidevall ska nu gå över till en forskartjänst, dock inte så självvalt som Hammar vad jag förstår. Men priset var för högt - för någon.
Jag har själv lämnat en tjänst för att "priset var för högt". För mig blev det en obalans mellan den "insats" jag gjorde i engagemang, tid, beslut, flytt, fritid, familj och vänner mot "intäkterna" i form av feedback, förväntningar, respons, socialt osv.
"Människa först" gäller även för en biskop, även för en församlingspräst, gäller för alla. Idrottarna talar om att de under sin aktiva tid försakar mycket, att det är träningsgrupp/laget som får bli deras hela liv. Kompisar, närhet, att finnas där vid livets viktiga händelser - det får de avstå ifrån.
Bilden av "biskop" blir ett koncentrat av den "omänskliga" prästbild jag lärt mig. Vi förutsätts som präster veta allt (Bibeln utantill, läst all teologi, vara uppdaterad i aktuella frågor etc),
alltid göra rätt (dvs det som omgivningen ser som rätt, lyssna in och göra alla till lags - och välja att inte följa reglerna när det passar på ett praktiskt, lokalt sätt),
alltid ha tid (inte med sin familj, ha en fulltecknad kalender, pressa in "en sak till"),
axla företrädares mantlar (vad, hur och när man gör, hur man är. OBS! Gäller enbart företrädarens goda sidor. Själv blir man oftast anställd för att klara det företrädaren var dålig på, men sedan jämförs man enbart med de andra sidorna), leva avskilt från människor (vara annorlunda, främst umgås i de kyrkliga "kretsarna", inte göra något som "vanliga" människor gör. Korta stunder lyfts vi till skyarna för att vi gör något alldagligt i form av sport eller sprit - men snabbt förs vi tillbaka till den annorlunda, mystiska bilden)
Bilden lever vi med - och i. Liksom idrottsmän. Liksom politiker.
Offentlighetens realitet - offentlighetens pris.
Det är en hårfin skillnad mellan själuppoffrande och självutplånande. En hårfin skillnad mellan brons och fjärdeplats. En hårfin skillnad mellan succé och fiasko.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar