Tro och Kyrka

På nätet har jag skummat av det översta om KG Hammar.
För mig var han som ärkebiskop ett teologiskt föreöme, gav ord som jag kände kunde vara mina egna. När han slutade sitt uppdrag som ärkebiskop var det som att det blev tyst i Svenska kyrkan, att den teologiska rösten försvann.
Jag kan höra den i SKT och vagt på andra håll, men det är oftast ord utan den energi som Hammar kunde ge.

För mig var bläddrandet på Internet en väg tillbaka.

En direkt reflektion är att kunna skilja mellan Tro och Kyrka. Båda rör sig i och kring Gud, men på olika nivåer.

I grunden är det min relation till Gud. Jag och Gud. Där börjar allt, där slutar allt. Relationen till Gud behöver näring, näring som inte kan komma från oss själva, utan från olika källor.

Kyrkan blir mötesplatsen, tolkningsgemenskapen där vi möts, lever i dialog, är vidsynta, gestaltar den egna tron i kärlek. Kyrkan ska aldrig stänga ute, aldrig bli självupptagen, utan ständigt medveten om att hon är ett redskap och inte ett mål.

Vi får ta hand om kyrkan, så att hon kan vara denna mötesplats.

Kyrkan behövs, men kommer aldrig att bli perfekt.