Frustration kan bero på många saker. Ibland blir det inte enklare när man förstår vari frustrationen består - då kan man ju göra något åt det och det är inte det lättaste.
En postmodern tanke i en förmodern kostym kan fungera bra eller dåligt.
Ser vi kyrkans byggnad som kostymen för tanken kan det gå jättebra, då historien både är konkret i det fysiska men samtidigt osynligt närvarande i "väggarna".
Blir förväntan att tanken ska följa samma mönster och form som "på den gamla goda tiden" blir inget bra. Vi kan aldrig återvända till dåtiden, vi kan bara skapa framtiden.
Insikten om min egen tro med sitt språk och sina bilder i relation till kyrkans förutsättningar där jag verkar skänker klarhet - men inte självklarheter.
Det känns frustrerande att den postmoderna tron inte kan uttryckas i en dogmatik som "enkelt" kan förklaras för andra, jämföras osv. Istället bli varje nu direkt ett då vänt mot ett nytt nu. Det postmoderna finns i ansattsen, i mönstret, i förhållningssättet. Självklarheter för många men viktigt för mig att själv hitta vägen till.
Min vandring under de gångna veckorna för mig hela tiden tillbaka till samma punkt. Tack och lov med mer insikt och eftertanke än tidigare, jag har själv förändrats men märker att jag trots allt befinner mig kvar på samma position, i samma verklighet.
Bloggen handlar om min utveckling, fördjupning, förklaring men gör inte att omvärlden förändras bara för att jag tänker och funderar.
Jag är på berget. Jag kan se mig själv med ny insikt. Jag vandrar tillsammans med andra och vill/kan inte sticka iväg på egen hand, lika lite som jag kan "dra" med mig andra åt mitt håll. I gruppen kan jag nu vara den jag är - och på så sätt påverkas jag av andra och andra av mig.
Den som inte vill förändras är kvar på stranden, rädd för vattenväggarna som reser sig högt och hotfullt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar