"Kyrkan ska vara där människor är" är vanliga ord i församlingarna. Vi upplever att vi är någon annanstans (ex i församlingshemmen) och där verkar inte människorna vara. Enhetssamhället, och framförallt vår bild av det som norm, gör att vi undrar "varför kommer de inte när vi ringer?"
Ut! Krogpräst! Skolpräst! Företagspräst! Drällpräst!(sic!)
Kyrkan finns redan där med sin "kropp", sina delar, sina döpta, men det verkar inte duga, utan "kyrkan" blir samma sak som vi anställda, experterna.
Så ska experterna sändas ut från församlingshemmen (som de utbildats till att leva i och av) till en spännande verklighet. Då måste vi förklä oss.
Själv har jag som skol-/ungdoms-/sportpräst gått utklädd i munkjacka i några år. (Det var skrattretande när jag mötte en kollega med samma "uniform", samma frisyr och samma "stil". Vi visste hur man skulle göra för att smälta in...)
När vi lämnar församlingshemmen behöver inte vi präster förklä oss. Människor vill inte att vi ska komma dit och "smälta in". Min erfarenhet är att när vi präster kommer ska vi vara det vi är, inte anpassade, inte förklädda.
Budskapet behöver heller inte förkläs i sportbiblar eller annat. Det vi alltid ska göra är att samtal.
I alla goda samtal pratar vi med varandra. Vi lyssnar, söker ord som bär, som förstås, vi söker gemensamma erfarenheter och bilder. Jag lyssnar aktivt på dig och förutsätter att du på samma sätt vill lyssna på mig.
Kyrka i förklädnad har slutat att tro på innehållet, utan förlitar sig på formen.
Varför anställa en skolpräst - lär prästerna att prata med ungdomar och lärare om de inte verkar kunna det...
Varför anställa en krogpräst - om ingen annan vill vara där.
Kyrkan kan inte vara överallt (personal) - den är överallt (de döpta)
Vi måste se upp när de ideella i kyrkan börjar förklä sig till anställda i ord eller handling. Det ledar inte framåt, men blir trångt i församlingshemmen.
Guds ord behöver inte förklädad, det behöver bärare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar