Murar finns.
Jag och du, vi och ni, högt och lågt, här eller där.
En värld utan murar kommer aldrig att finnas, men det kan finnas en värld där vi alltid försöker riva eller ta oss över de murar vi stöter på. Vi kan inte leva våra liv utan gränser, men vi kan försöka övervinna dom.
Jag börjar finna konturerna av min egen position, en karta där jag kan se var jag är och var andra finns. Jag kan se och ana avstånd och närhet. Bergsmassiv eller oceaner mellan mig själv och andra.
Det första steget är att vinna mitt eget land. Min identitet, min flagga, min nationrätt, min historia av segrar och förluster, min sång.
Det andra steget är att lära känna omgivningarna, resa, handla, prata, uppleva och lära. Lära känna sina grannar som de avlägsna klumpar ihop mig med.
Alternativet är att stanna kvar och se om någon kommer och hälsar på...
Jag vet att jag behöver tillbringa en tid innanför murarna, att lära känna den återvunna terrängen, semestra i mitt eget tankeland, återupptäcka Gud som jag lärt känna genom livet.
För en tid stängs dörrarna - så långt det är möjligt. Världen stannar ju inte för att jag gör det, omvärlden fortsätter att omfamna mig och utmana mig. Men för en tid ska jag hitta mina ord i samtal, här på bloggen, i tankarna, i böckerna...
Orden hamnade helt annorlunda än jag tänkte när jag skrev titeln på inlägget. Istället för att fokusera på de "andra" som stänger ute, som bygger murar, så hamnade bollen i mitt eget knä.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar