Jag har de senaste veckorna brottats med "kristen gemenskap". I Svenska kyrkans kyrkoordning är det en punkt som betonas för att definiera "församling".
För egen del får jag enbart negativa känslor: utestängdhet, inkrökthet, trångsynthet, elitism, klaostrofobi, tröskel, lågt i tak, inte duga/räcka till osv etc mm
På morgonpromenaden kom jag fram till att det finns två former av kristen gemenskap som jag själv mår bra i:
I gudstjänstens trosbekännelse. Att tillsammans med de övriga deltagarna stå upp och använda ord för tron som kyrkan bär och har burit, som andra kyrkor delar. Att stå tillsammans med stelbenta kyrkvärdar, vilsna konfirmander, snyftande sorgehus, gråhåriga damer och tunhåriga herrar ger mig en enorm kraft. Vi är inte bara här och nu, samtidigt ställer vi oss i en tidlös gemenskap, både med de döptas gemenskap i alla tider, med Guds skapelse, med Gud själv. När jag tvivlar/min tro är lite trött så får gemenskapen bära mig, stödja mig, putta mig framåt. När min granne är trött i tron får jag ta i lite extra så att orden får bära henne.
I nattvarden. När vi samlas kring brödet och vinet, i en stund av plötslig stillhet och närhet. Jag vet ingen annan stund/plats som jag upplever så helig som just denna, oavsett om det är i kvällsmässan eller på sjukhemmet med vardagens larm utestängd bakom en tunn vikvägg. Vi bildar en gemenskap, jag blir en del av den, jaget och duet möts i ett vi som inte beror på oss själva. Jag möter Gud konkret, bortom tanken och intellekt, bortom tvivel och organisation. Gud tar plats i mig utom min egen kontroll.
Gemensamt för trosbekännelsen och nattvarden är att gemenskapen sker i samma stund som fokus är på Gud. En kristen gemenskap är för mig starkast när vi är helt och hållet vända mot Gud.
En kristen gemenskap är stark och fungerar när det finns ett transcendent drag, då även gemenskapen över tid och rum finns med, när det inte bara är vi här utan minst lika mycket ni där.
En kristen gemenskap är stark när den inte kräver individens unika ord/handling, utan när jag som individ tar plats i en gemensam handling, i gemensamma ord. Mitt eget jag tar inte platsen för viet.
En kristen gemenskap som jag blir en del av/kan bli en del av/delta i utan att behöva "ge skäl för min tro"/behöva prestera ett visst beteende/delta i all annan verksamhet som kyrkan fylls av. Jag tar del i en gemenskap som är just nu - inte sedan.
Den enda "kyrkliga aktiviteten" som jag själv upplevt kommit nära en liknande gemenskap är pilgrimsvandringen. De vandringar som skett med spontana grupper, där man inte kännt varandra innan eller förutsätts fortsätta träffas. I dessa vandringar sker något bortom ord. Vi är här och nu, samtidigt som pilgrimsidentiteten också ger oss samhörighet över tiden och rummet. Även en vandring i Sverige kan bära med sig bilder av Nidaros, av Santiago de Compostella, av Jerusalem... av medvandrare från forntid och framtiden, av den himmelska vandringen.
I dessa stunder fördjupas min tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar