Vårt land, vårt land... (fortsättning från tidigare)

Vårt land!

Det finns något i folkkyrkotanken som griper mitt hjärta, om än svårfångat och svårt att argumentera för. J A Eklund skrev psalmen Fädernas kyrka som ett uttryck för sin bild av Svenska kyrkan som folkkyrka. Jag kan idag inte se någon som helst framtid för att Svenska kyrkan på minsta vis ska koppla sig till nationalism och främlingsfientlighet. Men, men det finns något som drar.

En pilgrimsvän uttryckte det som att en insikt under vandringen var att upptäcka att "riket" fanns inom honom. Detta rike var ockuperat av mycket och vandringen var en väg att köra ut det oönskade. Men jag hörde honom också säga att upptäckten att riket fanns inom honom lärde honom var kampen skulle föras, var landet fanns.

Svenska kyrkans land finns:

* I den döptes liv, arbete, familj, glädje och sorg

* I våra kyrkor dit vi söker oss för att få kontakt med Gud, återvända till det yttersta hemmet.

* I gudstjänsten, i dess liturgi, dess upprepning som för oss samman med historia och framtid, dess delande, dess utgivande i ordet, brödet och vinet, dess förbön för ALLT.

* I kärlekens kamp för den minste, den tyste, den bortglömde

* I tystnaden och musiken, i de djupnande samtalen, i sökandet, trevandet, längtan efter Gud.

Svenska kyrkan kan aldrig vara detsamma som "Guds rike", men vi måste hjälpas åt så att hon åtminstone kan rymma Guds rike inom sig utan att ta någon annans plats.