Grannarna har Kristi sista frestelse som jag såg när gick på bio 1988, och tänkt se om många gånger. Nu 21 år senare fick jag uppleva den igen.
Vissa saker upplever man bara en gång, men filmen bär fortfarande mycket med sig.
Det som direkt efter filmen drar tankarna åt sig är hur Kristus är fången av tiden, av omgivningen, och framförallt våra bilder idag av det som var då. Istället för att se Kristus fastnar blicken, tanken och reflektionen så mycket lättare på det ovesäntliga runt omkring: kläder, byggnader, de ariska skådespelarna, förkortningar osv. Det blir tydligt på film, men lika tydligt när jag läser Bibeln.
Guds närvaro blir lätt frånvarande, dold bakom lager av historia och mänsklighet som står ivägen för närvaron som ständigt söker oss. Det är som våra egna minnen, som aldrig är fakta om vad som hänt, utan bilder kopplade till känslor, önskningar, förhoppningar.
Det var vissa partier av filmen som mitt minne hade "friserat", anpassat till min egen tolkning. Det blir lite smärtsamt/pinsamt när jag märker att mitt eget minne inte ens berättar sanningen för mig själv. Närvaron har minnet gjort frånvarande.
För mig blir tolkningens nyckel ännu viktigare som nödvändigheten för närvaron/Gud att leta sig fram till mig genom all frånvaro/störning/filter den passerar innan den når fram idag, till mig.
Vi behöver påminna oss att vårt minne inte är en exakt vetenskap, samtidigt som vi måste inse att de känslor och insikter som vi bär i våra kroppar är något annat än fakta som minnet ska bära på. Känslor och insikter bär vi djupare än i hjärnbarken.
Jag vet just nu inte om det gav vad jag förväntade mig att se om Kristi sista frestelse - men jag kunde inte heller den här gången passera oberörd, även om det var andra delar av mig som berördes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar