Många gånger är vår närvaro tämligen frånvarande. Inte bara så att vi låter de tomma platserna och en svunnen tid (se tidigare inlägg) fylla våra tankar och göra att vi missar nuet. Nej, ofta har vi svårt att vara riktigt närvarande överhuvudtaget.
Som präst kan ju det vara lite frustrerande - att alla inte är "med" hela tiden, att församlingen inte följer min egna röda tråd. (Väldigt många som deltar i gudstjänster blir allt emellan väldigt arkitektioniskt och kulturellt intresserade har jag märkt. Deras ögon rör sig över rummet - räknar tegelstenar, försöker tidsbestämma olika föremål i bästa Antikrundan-anda, försöker fundera över vem som målat altartavla. Begreppet tid verkar också vara intressant under predikan, för väldigt många verkar behöva kontrollera tidens gång med sina klockar - jag antar att man tänker "hjälp vad fort tiden går")
Denna frånvarande närvaro bryts alltid med en känsla av skuld. Jag har gjort fel som låtit vardagens tankar ta plats, jag är en dålig människa som inte förstår något av vad prästen säger osv.
Ett sätt att beskriva en god vänskap brukar vara "att vi kan vara tysta tillsammans" - och så måste det vara i kyrkan också. Det är relationen med Gud som står i centrum, inte hur aktivt jag lyssnar eller deltar i liturgi och predikan. Jag är övertygad om att Gudsmötet blir starkare om vi låter vardag och en tillåtelse att vara frånvarande i formen gör att vi kan uppleva mer närvaro med Gud.
Tillsammans behöver vi formen - men jag tror att Gud är en mästare i att utnyttja alla de brister som vi själva ser i vad vi gör och säger, alla bristerna i närvaro.
När min fru och jag tittar på TV har jag begränsningen i att inte kunna stänga av flödet av ljud och bilder, medan hon utan problem kan låta tankarna arbeta med något viktigare samtidigt som blicken är fäst på TV:n. Jag blir frustrerad när hon inte ser det jag ser - men egentligen borde väl jag bli frustrerad som blir helt fångat av det som alltför sällan tillför något till livet.
Frånvaro på ett plan möjliggör närvaro på ett annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar