Hur modern är kyrkan?

Distinktionen mellan förmodern - modern - och postmodern ger för mig många sätt att förstå Svenska kyrkan. Jag ska fundera vidare hur, men börjar där jag är.

Förmodern. Stora delar av kyrkan och dess verksamhet befinner sig i förmodern kontext, före upplysningen och de vetenskapliga utvecklingen på 1700-talet och framåt. Kunskapen byggde på upprepning utan kritik, hierarkier, överhet osv.
Lokalsamhället, närhet, enhetssamhälle. Idag är det Svenska kyrkan som förväntas bevara många av de förmoderna värderingarna och yttringarna. Viss teologi skulle också kunna sägas rymma förmoderna inslag.

Modern. Vi använder den ökande kunskapen, vi ser att vi rationellt kan övervinna allt, att det finns en logisk lösning på våra problem.
Kyrkan av idag är i mina ögon fångad av modernismen, av bilden att vi logiskt kan lösa alla de problem som dyker upp. Statistik, organisation, strukturer, verksamheter.

Postmodern. Efter logikens era började något annat växa fram i mitten av 1900-talet, en reaktion på modernismens logik och kunskapsdespoti. Öppenhet, avsaknad av absoluta sanningar och objektivitet.
I Svenska kyrkan är det kanske förre ärkebiskopen KG Hammar som tydligast uttryckt tro och teologi inom en postmodern ram.

De olika -ismerna lever sida vid sida. I församlingen lever människor som tar sin utgångspunkt i alla tre. Ibland vävs de i varandra. Jag kan uppleva att det på landsbygden finns en spänning mellan de tre i samma personer.

I sitt arbete kan man vara postmodern, tänka fritt, utveckla. I hem och familj ligger man inom den moderna ramen med pappaledighet osv, fri inom den givna ramen. Samtidigt går man in i ett förmodernt förhållningssätt i närsamhället, i kyrkan, i traditionerna. Man vill i "byn" få en total trygghetskänsla som det förmoderna ger i sina tydliga och enkla regler och värden.

Farmor (förmodern) - Mamma (modern) - Barn (postmodern)
Generationerna som inte förstår varandra - om man inte möts i det genuint mänskliga.

I denna värld lever också kyrkan. Förväntningarn finns på alla tre nivåer, men oftast lika invävt som i exemplet ovan: Kyrkan ska vara oföränderilig, se likadan ut, lära ut budorden, sjunga kända psalmer - samtidigt som hon ska vara modern och med sin tid, prästen ska vara modern och prata så alla begriper, man vill komma till kyrkan och känna att något hänt från konfirmandtidens skräckupplevelser - och av och till vill man att kyrkan ska vara postmodern, inklusiv, öppna dörrar för samtal.

Trovärdigheten för kyrkan är svårt när hon ses som en förmodern rest i en modern eller postmodern värld. Kyrkan bedöms efter hur hon var i en värld som vill definiera sig efter hur hon ska bli. Genom att låsa in kyrkan i det förmoderna skapar kyrkan en kontrast som visar hur modernt resten är. (Det är som en gammal ärvd byrå i vardagsrummet. Vi använder den inte, men den visar att resten är modernt)

I mer än 100 år har Svenska kyrkan kämpat med att bli modern, att inkludera den nya kunskapen och omvärlden i sin självbild, sitt uppdrag - det går väl sådär.

Spretigt är det - vi får se vilka grenar som växer