Ockuperat land?

I konflikten i mellanöstern är "ockupation" det vanliga ordet, där man undrar vem som äger vad, vem som har företräde, vem som var först osv.

Överfört till Sverige och Svenska kyrkan har jag under de gångna veckorna återkommit till vår kyrkas självbild, eller vår självbild som kyrka, eller den bild av kyrkan som vi målar upp, eller...

Varje år med statistiken så mäter vi fjolårets förlorade mark mot tidigare år. De 100% är långt borta i historien - men stark närvarande i varje siffra. Min känsla är att Svenska kyrkan kämpar ett skyttegravskrig på ockuperat land. Varje år innebär förlorat territorium som vi gett upp/"någon annan" vunnit. Vi verkar inte stanna upp och fundera på vad som är "vårt" territorium, vad som är kyrkans arena, kyrkans uppgift - vi försvarar gamla positioner.

I gudstjänstens inledningsord säger vi ”Gud bor inte i tempel som är byggda av människohand” – men det är just dessa verksamhets- och organisationstempel som vi bevakar och försvarar.

Kyrkan vill inte ockupera, jag kan inte tänka mig annat. Jag kan förstå att en tanke om att vi som kyrka faktiskt ockuperar ”land” som inte är vårt är svår eftersom vi själva arbetar aktivt mot all slags ockupation över världen. Att då vara en av de vi ”förföljer”…

Jag tror inte att Svenska kyrkan förlorar något genom att ge upp bilden av den kyrka hon var, som verkat i historien, av statskyrka, av 100%, av enhetssamhälle.

Där finns inte kyrkans kärna.