Påveval är spännande. Särskilt när det verkar få samma inramning som en amerikansk presidentvalskampanj... Syndare efter syndare lär släpas fram ur Kurian.
Att jag är förlåten innebär inte att jag är perfekt, kanske tvärt om.
Det innebär att jag själv ser mina synder, att jag gör mig själv liten inför Gud.
Vi ska inte vältra oss i synderna i kyrkan, även om jag har varit i sammanhang där man tar i för att visa hur usel man varit - tidigare alltså. Att jag varit usel innebär inte att jag nu är lika mycket god.
Att få ett kyrkligt ämbete är inget jag förtjänar - jag får uppdraget trots att jag är den jag är. Men det är ingen annan som får det, det är i mig uppdraget ska ta form.
Men när vi ser oss om så är vi ju där för att vi är syndare. Förlåtna syndare förvisso, men syndare.
Men förlåtelsen av min synd innebär inte en motsvarande mått av helgelse i mitt liv, inte större insikt i mysteriet, inte högra grad av bibelkunskap, inte mer fromhet, inte vackrare sångröst, inte en mer innerlig bön etc.
Den dagen då jag säger att jag är utan skuld - då är det dags att greppa stenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar