Fagert tal

Vad är det vi säger?

Är det fagert tal som bekräftar de existentiella frågorna (i bästa fall)?

Är det tal som skapar trivsel och igenkänning, ro och tillit?

Antagligen är predikan en tulipanaros - en omöjlig uppgift. De två dikena: Det fagra talet och Det opersonliga dömmandet ligger så nära varandra att det inte går att vila sina fötter på den smala vägen.

Just nu har jag svårt för det Fagra talet. Orden som väller ut som en sammetslen filt kring sinnet, orden som bekräftar, bejakar, behagar. Som vill hålla kvar gemenskapen, tillhörigheten.

Just nu har jag mer överseende med det dogmatiska, distanserade orden som stänger inne och i samma stund stänger ute. Jag har förståelse för frustrationer kring de mjuka ordens kyrka som talar oändligt om väldigt lite.

Jag förutsätter att alla vi präster upplever oss balansera på samma slaka lina i vår predikan. Men det fagra talet ger aldrig fördjupning, det utgår från förståelse av det befintliga och utmanar inte och vill sätta i rörelse.

Det fagra talet skapar en dörr in som ligger långt fram.
Det dogmatiska utgår från en dörr som är stängd bakom ryggen på oss.

Vad vill jag säga? Just det!