Vi planerade gudstjänst för fastlagssöndagen.
Psalmen 135 känns lika närvarande som Hosianna vid advent. Jag mindes det året då jag vid midfastosöndagen lyckades få med mig kantorn på att vi skulle sjunga psalmen i dur istället för moll - det var svårt, men det gick (att övertala kanorn alltså, att sjunga den i dur är lättare...).
För mig som uppskattar folkmelodierna i gudstjänsten blev det som en triumfatorisk gånglåt, sprudlande, trosviss och glad.
Nu nådde jag inte hela vägen fram med kantorn, för även om vi sjöng i dur var tempt fortfarande mer åt moll-hållet. Jag tror att det ofta är enklare att sjunga med om det går fort än långsamt, att det är lättare att ryckas med i melodin än att kämpa sig genom noterna.
Att sjunga psalm 135 i dur har för alltid ändrat min syn på gudstjänster i fastan. Det blir Johannes-perspektivet, där vi firar gudstjänst med uppståndelsen som bärande - även under Golgatavandlingen.
Pröva dur, det ger svikt i steget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar