Att tränga sig på

Ibland kan gudsnärvaron vara påträngande.
När tillvaron rämnar, livet och döden blir påtagliga och frågan om mening inte lämnar mig ifred.

Samtidigt kan vi också tränga oss på Gud, när vi ställer frågor, gråter och klagar. Tyvärr tror jag inte att vi tränger oss på när det går bra, även om vi ber Gud om hjälp i vår nöd.
Det goda, det friska, solen, mat på bordet etc.  ser vi som det normala och då tränger sig inte existensen på.

Det var inte av tacksamhet kvinnan i söndagens evangelium tränger sig på, det var i nöden, bristen, smärtan. Hon tränger sig på.

Men i Kristus tränger sig också Gud på oss människor. Gud är inte historia, inte filosofi, inte en del av den världsliga makten. Inte på armlängds avstånd.

Gud har en gång trängt sig in i mitt liv. Gud är närvarande oavsett vad som sker i mitt liv, var jag är, vad jag företar mig. Aldrig på armlängds avstånd.