När jag gick i mellanstadiet kommer jag ihåg att jag fick en tillsägelse för att jag hade keps (den lantligt populära gröna, militäraktiga med möjlighet att fälla ner öronlappar...) på mig i kyrkan. Särskilt graverande var att mina föräldrar var "kyrkliga". Särskilt märkligt var det att kyrkan i Roslags-Kulla allt som oftast hade mässfall, dvd det var ingen mer än betjäningen som kom till kyrkan.
Då fanns inte en levande relation till gudstjänstrummet - kvar var vissa yttre regler - som det då var svårt att förstå.
Igår var fyra ungdomars inbrott och festande i en kyrka stor nyhet på text-TV. Två reflektioner:
Fortfarande är gudsrjänstrummet heligt i Sverige. Så heligt att det är värt ngt att bryta sig in och "synda". Det är också så viktigt att det nåt text-TV. Om det var en fotbollsförenings klubbstuga hade det knappt blivit en notis i lokalpressen.
Hur förhåller vi oss själva till rummets helighet inom kyrkan? Fyller vi den inte själva med småprat, konflikter, prylar och bråte för att visa att man ska vara naturlig i kyrkan? Har heligheten åkt ur med badvattnet, och att det idag är främlingen som i högre grad ser det heliga rummet? Jag behöver själv ställa mig frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar