Begravning

Dalums kyrka.
Vintersol genom tunna skyar.
Släkten är samlad med nya och obekanta ansikten.

Jag försökte sätta ord på min egen känsla där jag satt i bänken.

Sorg fanns inte. Saknaden finns där efter S:s sällskap, samtal och person - men inte sorg.

Ibland går tron igenom allt.
Ibland blir trosbekännelsens ord verklighet - "vi tror på de dödas uppståndelse och ett evigt liv".

Frid. Det var frid jag kännde med hela mig själv. En frid och en total trygghet i dödens verklighet.
Det fanns inget som hotade, inga moln på himlen, inga men..

Det var inte bilder av himmelriket, inte uppståndelsetro med dundrande trumpeter. Det var Frid.

"Död, var är din udd" - döden är inget hot, även om den är en verklighet.

Döden är övervunnen.

Frid