Idag är sista dag med indonesiskt projektarbete på plats i Borås. Redovisning och fin lunch.
Men. Vi behöver stämma av tiden så att våra vänner kan ha bön halv ett. Samtidigt med övriga muslimer.
I Svenska kyrkan har vi haft kl elva på söndagen som gemensam tid, även om det troligen aldrig har varit heltäckand. Men klockan elva är en tid som jag bär med mig. Deltar jag inte i en gudstjänst på söndagen klockan elva är jag mycket medveten om det. Det är någoti hela mig, en slags biologisk klocka som slår.
Det finns en styrka i samtidigheten. Ett stöd i att jag delar gudstjänsten med andra, just nu.
Jag känner mig som hundra år, eller mer när jag skriver detta - men det är inte tillbaka jag vill, det är tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar