Att skapa ett paradis i helvetet är förståeligt, det får ju världen att bli skönare, mer acceptabel, mindre ångestladdad.
Den andra vägen är att stänga ute, att inte sätta upp nya innerväggar i helvetet, utan att istället rikta blicken inåt. Verkligheten finns kvar, men för att orka stänger vi av, skapar ett nytt centrum, en alternativ värld som blir ny i avsaknad av det som stör, vi placerar oss i en medveten öken.
I kyrkan är den första vägen församlingshemmet och den andra klostret.
För mig har tron alltid fört mig till Klostret, till den inre kampen, till en kristen minimalist.
Det är den inre resan. Nöjd med det Manna som vi hittar varje dag i kyrkorummet, tystnaden och mässan. För mig behövs inte Vaktlarna.
Jag vet att vi är olika. För vissa behövs Församlingshemmet för att tron ska orka. Det är för dessa vi bygger vår verksamhet, vår organisation och kyrkans självbild.Vi vill synas, och det gör man inte i Klostret.
Kyrkorummet är Klostret för mig, men jag undviker det när Församlingshemmet kommer på besök med trevligheter, underhållande musik och kyrkkaffe. Jag tillhör en grupp som per definition inte bildar en grupp utan ett nätverk med tysta nickningar, en gemenskap i det outsagda, i det korta samtalet, brödet som bryts i hast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar