Volkswagen har en beteckning för snåltrimmade modeller, Bluemotion. Ordet ska låta som "blueprintat" som används när man fintrimmar en motor till perfektion, att den i varje del ska motsvara "blåkopian" av ritningen. Man tar bort alla små fel som uppstår när man tillverkar, man tar bort tolerenser som uppstår vid stor produktion.
I mitt eget liv, i mitt arbete, i samhället, i kyrkan, överallt märker jag att vi kräver perfektion. Varje del ska vara blueprint, utan tolerenser, avvikelser.
I Plan- och bygglagen som jag nu arbetar nära måste varje avvikelse beslutas av politiken. I förslaget till nuvarande lagstiftning ville förslagsställarna ha "rimlig avvikelse" för att få en rimligare lag.
I jakten på 0-tolerens offras något annat. Människan.
Inte så att "det är mänskligt att fela", då smiter jag undan mitt ansvar, utan jag ser ett samhälle där vi sätter mål och gränser som gör livet och samhället orimligt.
Ligger kvaliteten i detaljen eller helheten? Jagar vi fel eller strävar vi framåt.
I idrottens värld blir det tydligt när målvakten, den sista utposten, gör en felbedömning. Om anfallarna skjuter 20 skott på en match utan att göra mål blir bedömningen mildare än när målvakten missar en gång.
Jag kan allt mer förstå de "red-necks" som ställer sig utanför samhället, utanför den hårda bedömningen, som skapar en ny referens (även om den nya referensen blir en ny norm att förhålla sig till.
Ja, just nu känner jag många förväntningar att vara blueprintad, jag ser den blueprintade omgivningen och ser mest en rädsla att göra fel i detaljen än lusten och viljan att ska något tillräckligt bra tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar