Good enough?

I många situationer är det bra att tänka good enough, att inte spräcka sig av orimliga krav.

Men i församlingen, när är det good enough?

I gamla tider så fanns det konkreta mått när det gällde kunskap, gudstjänstdeltagande och framförallt sakramentalt liv (nattvard en gång om året). Men nu?

Mina egna erfarenheter är att jag trots prästvigning, trots lång pilgrimsvandring, trots kyrkoherdetjänst, trots uppdrag i domkapitlet fortsätter att vara ändå känner mig långt ifrån good enough. Det känns som att det krävdes mer av mig, krävdes något annat än den jag var.

Jag förstår församlingsbor som känner samma osäkerhet.

En konfirmand sa till sin pappa/hockeytränare "jag kommer aldrig att bli lika bra som du inte blev"  - oerhört kloka ord av en 15-åring.

Är det på samma sätt i församlingen, att de ser på ledarna och känner på samma sätt, dvs jag kommer aldrig att bli lika bra som du inte själv är? Jag kan själv ana ett vi lätt tävlar i fromhet (tack biskop Erik för de skarpa orden vid en middag på Flämslätt när tonläget blev lite väl fromt "det här är ingen tävling i fromhet") när vi jämför oss, framhäver oss, vill mer...

Nej, vi är som människor aldrig good enough! Det är därför vi behöver tron, vi behöver förlåtelse, behöver upprättelse, behöver nåden. I tron är vi alltid good enough, för den kan vi inte mäta. Men i livet blir vi aldrig good enough, men vi kämpar!

Uppmärksamhet krävs så att tron inte kvävs.
Viljan att göra får inte kväva längtan att tro.

Visst skulle jag vilja att församlingen var mer aktiv, mer troende, frommare, sjöng starkare, var mer solidarisk, var mer generös... men får leva med att den aldrig är good enough, men att det är just därför kyrkan finns. Hon finns för vår svaghets skull, inte för våra styrka och framgång.