Mässfall...

... Blev det inte. En församlingsbo kom till mässan.

Visst kan vi som kyrka misströsta.
Visst kan vi bläddra i statistiken utan att finna ökningar.
Visst känns det konstigt att avlöna tre för att betjäna en församlingsbo (med stöd av en kyrkvärd).
Visst skulle det vara "roligare" om det var fler som deltar i gudstjänsterna.

Visst skulle det - men mässan igår blev betydelsefull för alla som var där.

Exakt samma liturgi, men vi satt tillsammans.
Allt närmare samtal än predikan.
Enkelhet i psalmsång utan orgel, där vi stöder varandra.

För min del är känslan större av framtid efter gårdagen.

Paradox eller kallelse? Eller just båda?