Är det så att vi försöker att nå fram till att vi inte behöver kämpa för de olika behoven, utan de ska stoppas ner i våra öppna munnar?
Det fysisk förutsätter vi att andra ordnar, och det blir hotfullt när vi hör om ex klimatförändringar.
Tryggheten är också självklar i Sverige, och det känns overkligt när positionerna flyttas i Nordkorea.
Gemenskapen är mer eros än agape, mer romantik än solidaritet.
Självkänslan är den starkaste drivkraften när vi ska ha ett arbete, dvs det sök bara tillföra saker till mig i form av lön (hög), självförverkligande, position (hög även här), makt, ledighet på mina villkor etc. Jobbet finns till för min skull, inte för andras.
Självförverkligandet blir en rättighet och ges mig efter mina personliga egenskaper.
Med barnet i knät vill jag ge honom allt, men kanske då tar ifrån honom det viktigaste: kampen, arbetet, mödan.
Jag fick en bild av att vi i det "helvete" som livet är med möda, hunger, ensamhet och död reser nya innerväggar för att skapa ett paradis, även om det blir begränsat. Matrix val mellan de båda pillren (att kliva in i en skitig verklighet eller leva i en fiktiv lycka) ligger nära.
Paradiset kan vi inte ärva, men jag tror att jag genom mitt liv kan få paradiset att återskapas, om än för bara några korta ögonblick.
När Israels folk vandrade i öknen längtade de tillbaka till fångenskapen i Egypten eftersom den var tryggare. Är det inte likadant idag? När vi inte står ut med verkligheten klär vi vårt fängelse med nya tapeter och kallar det frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar