Jag vill inte vara "protestant"

I bussen på vägen hem gled samtalet från pensionering via PRO-träffar och kyrkliga dito in på Luther. Min vän hade bilden av att protestantismen var ett självändamål även för
Luther, dvs att befria sig från katolicismen.

Jag fortsätter att fundera och kommer fram till att jag inte vill vara "protestant", dvs definiera mig ed vad jag inte är.

Att vara annorlunda är naturligt, under tonåren. En del fortsätter på den vägen hela livet och står glatt i sitt protesterande och visar på fel och brister.

Jag vill inte låta det sippra fram ut mig. Jag vet att det även i mig bor en "protestant", men jag vill inte att det är detta som ska styra mig. Jag säger inte att det är fel att protestera och peka på brister, men...

Vår Svenska kyrka har sin historia, sina förutsättningar, sina begränsningar men också alla möjligheter.

I det teologiska rummet går det att definiera mig som protestant, men inte i vardagsrummet.

Går det att hitta ett annat ord för att beskriva Svenska kyrkan här och nu?