Nu

Alla längtar efter vår, efter ledighet, efter kärlek, efter högre lön (jag har lönesamtal för tillfället), efter ny bil, efter...

Längtan bär alltid med sig ett mått av flykt, av att något annat är bättre.
Längtan är imorgon, sorgen är igår. Men nu lyckas vi oftast bara fånga under korta ögonblick.
Förutom barnen som oftare lever i nuet. Det barnet längtar efter är ofta något vi vuxna målar upp: födelsedagspresenter, julklappar, eller framförallt alla dessa "sen" då vi lovar att något ska hända.

Med en dåres envishet återvänder jag till inledningsorden i familjegudstjänsten: Nu är Guds tid!

Men framtiden då?
Den hoppas jag på.

Tro - att vila i tryggheten i Bibelns böcker (igår)
Hopp - att vila i löftet inför framtiden (imorgon)
Kärleken - att leva här och nu, där jag är (idag)