Pappa kyrkosångaren återvände i tid till fikabordet där jag och pojkarna satt och tog igen oss efter resan. Gudstjänsten var bra och uppenbarligen väldigt konkret. Väldigt.
Det var inga problem att återge det konkreta, symboliken, men vid frågan vad det skulle betyda blev det lite svävande. Men de var överens om att det var en bra predikan.
Sedan föll ju blickarna på mig med frågor om predikningar, om symbolik, att tala med/utan fusklapp etc.
Det kliar i mig att säga att detta var ett exempel på att just exemplet blir mycket starkare än budskapet, eller: exemplet blir budskapet.
Ofta är det dessa predikningar som ställs fram för mig som "bra" predikningar. Det är en "kul" form som är "ny" och "otraditionell". Ofta följs den av total okunskap om vad predikan vill säja.
En "god" predikan bli istället klassad som "trist" eftersom formen är (minst sagt) torftig och inte når in.
Det är jättesvårt att gå i kyrkan som präst utan uppgift i gudstjänsten. Dels försöker jag helhjärtat att inte bedöma predikan och liturgi med bra/dåligt och hur jag skulle gjort, dels känner jag ibland att jag behöver stå till svars för gudstjänsten i församlingens ögon. Fick den godkänt?
Återberättelsen av dagens predikan har fördelen med sig att jag verkligen får anstränga mig och min teologiska reflektion för att greppa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar