De senaste sex åren är en bild stark på näthinnan: Da Vincis Den sista måltiden.
Bilden mötte mig (och möter andra idag) i andaktsrummet i Herrljunga församlingshem (dock inte i original...). Det var där som jag såg vad bilden egentligen (?) visar: Judas svek.
Det är inte brödsbrytelse, inte kalken till syndernas förlåtelse, nej, det är Judas som sitter och håller i penningpåsen.
De andra säger "inte jag", dvs "inte ännu".
Skärtorsdagen blir inte mindre värdefull, men den kläds alltmer av allvar. "Älskar du mig?" - och visst svarar vi ja. Men, alltför många gånger märker jag hur svårt det är att älska någon annan eftersom kärleken till mig själv i form av pengar, bekräftelse, uppmärksamhet, makt osv tar för mycket plats.
Idag möter Gud oss på nytt och säger "för dig utgiven", och en del av oss håller hårt i penningpåsen.
Trots detta är jag älskad av Gud. Trots detta samlas vi tillsammans för att möta Gud som offrar sig för mig, för oss.
Vi möts i vår brist. Det gör inte festen mindre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar