När vi planerar för framtiden är det lätt att låta hoppet hamna fel. Visst ska vi hoppas, men kanske inte låta våra önskningar styra våra val.
Visst kan vi i kyrkan hoppas på församlingen, på gudstjänstliv, på aktivitet och engagemang etc. Många gånger har jag gjort så, planerat utifrån det jag hoppats ska hända.
Men det är ju så att vi tvingas planera för att det ofta blir på ett annat sätt än vad vi hoppas. Att då planera utifrån förhoppningen tillför inget mer än ännu mera hopp, men nu kryddat i en form som får oss att tro att chanserna har ökat att det vi hoppas på kommer att hända.
Jag märker på mig själv att jag måste planera för att väga upp alla mina svaga sidor. Jag hoppas på det bästa, men planerar för det värsta.
Var kom denna dunkla tanke ifrån denna strålande vinterdag? Jo, från "Vida hon famlar" och synen på folkkyrkan. Jag ser att folkkyrkan aldrig kan vara ett mål i sig , i dess nuvarande form, men fungerar i den sämsta av världar.
Detta tillsammans med min egen självreflektion om mina begränsningar formar orden.
Jag har inte slutat hoppas, tvärtom, men jag kan inte längre planera utifrån hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar