textrevision

På begravning idag.
Från bänken, avlägsen och ingift satt jag i en landsbygdskyrka och orgeln spelade Gammal fäbodpsalm.

Vid förbönen rycket jag till.

Hade prästen läst fel? Hade hon gjort en egen version av den sjungna förbönen vid begravning?
Jag ryckte till, för den rytm som jag levt med i femton år var borta. Orden som jag bär i mig, utantill.

Det var nya ord.

Väl hemma ser jag att just denna förbön har genomgått en textrevision.

Visst kan jag förstå att just den bönen inte är skriven på nusvenska, men det är själva rytmen som rubbade mina cirklar. Antal stavelser, orden som löser av varandra.

Det är kanske tecknet på att jag nu inte är en del av den nya kyrkan. Förändringarna stör mig.

Jag kommer ihåg min totala oförståelse inför "den nya kyrkohandboken" och "den nya psalmboken" i slutet av 80-talet då jag började läsa teologi och började resan som gudstjänstledare. Jag visste inte om något annat.

Det är viktigt att ruskas om. Men det som är nytt är långt ifrån alltid bra. Mycket av det som jag har försökt tillföra har fallit platt till kyrkgolvet. Det nya behövs ständigt. Men det kan behövas "varningsskyltar" under detta kyrkoår så att vi hinner förvarnas om att rytmen rubbas, texter prövas.

Jag kommer ihåg att jag för 7-8 år sedan argumenterade vid en prästträff för att vi skulle återvända till latinet i liturgin. Då behöver vi ständigt arbeta med tolkningen, förståelsen - men liturgin är densamma. Antagligen ett lika dumt förslag som något. Men det är något som lockar mig. Rytmen. Orden som bärs av Jaget. Kontinuiteten.