I släkten finns vi nu vid en sjuksäng.
Kritiskt läge, Stroke, förlamning och kampen att andas.
När jag är där känns det som att döden är nära, att den strax knackar på dörren och vill komma in.
Ingen vill att döden kommer, samtidigt inte en objuden gäst.
Varje andetag kan vara det sista. Även för mig.
Ingen rädsla utan medkänsla, värme, närvaro.
Men vi väntar på att det knackar på dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar