Idag är det Tacksägelse. Konkret i den ingifta delen av släkten.
Samling i kyrkan. Val av kläder. Planering om före och efter.
"En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag då följande medlem av vår församling har avlidit". Av vår församling. Församling.
Jag var frustrerad då seden i församling är att ha tacksägelse även för de som inte tillhör församlingen/Svenska kyrkan eller annat samfund.
Tacksägelsen betyder något annat än dödsannonsen. Ett annat erkännande av personen och döden.
Det blir uppenbart vid livets händelser att vi i Sverige inte har ersatt den kristna tron med en civil "religion" som kan hantera de existentiella frågorna. Namngivningscermonierna upplevs inte ge samma "tyngd" som dopet, de borgerliga begravningarna innehåller psalmer och många gånger talet om "livet efter detta" i en betydelse som måste peka på ett himmelrike.
Man vill behålla formen men ändra innehåll (jfr skolavslutningarna).
Inte helt olikt vad som hände när kristendomen kom till Sverige. Kyrkorna byggdes på gamla kultplatser, offerkällor fick annan betydelse osv. Men då låg betoningen på innehållet - att de tidigare existentiella frågorna gavs en ny tolkning i den kristna tron.
Idag ersätts prästens ord vid skolavslutningen med ett "tal" av rektor, ofta med det existentiella innehållet: nu har vi arbetat hårt, nu är det bra att vila, välkomna tillbaka till hösten...
Jag tror inte att det går att ersätta ett existentiellt innehåll med att bara behålla formen. Vi talar ofta om det sekulära Sverige. Ja, helt klart till den dagliga praktiken, men inte fullt så klart när det kommer till livshållplatserna. Någon har sagt: "Dert går att leva hela sitt liv med Kalle Anka, men det går inte att dö med Kalle Anka".
Församlingen kopplar mig till nuet, till historien och till framtiden.
En annons i tidningen är en notis som läggs till återvinningen dagen därpå.
Ett samtal med präst är något annat än med terapeuten - för Gud finns med, uttalat eller outtalat. Samtalet löser inte bara mina problem, det sätter in mig i en verklighet bortom tid och rum.
Igår stod det i en dödsannons "Varför?" Även om jag som präst inte har ett enkelt svar på den frågan, så är församlingen ett sammanhang, en gemenskap där frågan får ett sammanhang och möjligheten att få min sorg och mina frågor att möta 2000 år av gemensam kamp att övervinna dödens mörker.
Att en människa enbart ska leva vidare i form av våra "minnen" känns futtigt i jämförelse med det himmelrike vi lämnar våra kära till vid begravningsgudstjänsten. Dessutom lovar Gud även att böra oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar