Cermoni eller gudstjänst?

På lördag ska jag ha två dop (ha och ha, men det är ju så vi brukar säga vi präster...).

Det ena är enkelt, man ser inte att man kan delta, utan låter dopet vara ett dop. Man litar på kyrkan, att hon är som förra gången.
Det andra är mer som "istället för bröllop". Agenda (eller programblad) där vi nu ska prata om olika delar av "cermonin".
Jag kan förstå att man ser det så. Det finns inte så många andra ord som uttrycker något storslaget. I idrottsvärlden har man priscermonier - och riktigt upp till "gala" kan vi inte nå...

Det som gnager hos mig är ordet cermoni som mest uttrycker en form, en viss karaktär på en "yta".

Hur når jag fram med att dopet är mer än en familjefest med programblad och solister?
Räcker inte den "vanliga gudstjänsten"? Vad är det som saknas?

Norska kyrkan valde vid vigsel att säga att "detta är obligatoriskt" - men att ex solosånger etc var det mer fritt fram med så länge de kompletterade och inte ersatte.

Det är kanske där det skaver för mig. Att det kan vara så att man egentligen vill ersätta delar av dopgudstjänsten med något allmängiltigt, vackert, känslomässigt...

Men den "civila religionen" finns inte i Sverige. Namngivningscermonier når inte hela vägen fram - de berör kanske inte de existentiella lagren? En kompromiss blir aldrig vacker.

Jfr Austin Princess:  Bilen som formgavs av en kommitté. Alla fick igenom sin lilla detalj, men helheten...

Gudstjänsten ska vara just helhet, men kan ibland överskuggas av cermonielet.