Paus = absolut NU

Olika små pusselbitar som samtidigt kommer till en på ett eller annat sätt skapar ibland (det känns som alltför sällan) klarsyn.
En ny helhet av fragmenten.

Mina tankar gick först till mina erfarenheter av ungdomens kyrkliga samlingar. Jag fick det aldrig att gå ihop att vi först var i kyrkan med en förtätat stämning i gudstjänst, och sedan fem minuter senare löst prat om ditt och datt - sällan eller aldrig om det som hänt fem minuter tidigare, som vi egentligen var där för.

Jag behöver en längre paus mellan gudstjänsten och det världsliga återinträdet.

Den bästa gudstjänsten under året var ofta skärtorsdagsmässa när vi hade en stund av stillhet inför korset som avslutning av gudstjänsten, då alla gick allt eftersom.

En skärva.

Senare gläddrade jag i en bok av Rowan Williams där han återberättar från ett kloster där en broder sprang direkt från gudstjänsten till cellen - för att inte fångas i det värdsliga småpratet.

Pausen direkt efter något viktig är viktig. Att inte direkt hoppa till nästa.

En gång har jag lämnat en paus efter mig, förhoppningsvis fyllt av nu.

Under pastoradjunktsåret i Falköping skulle jag ha en andakt på en dagledigträff. Jag hade lånat upplägget från Mika Waltaris bok "Rikets hemlighet" där berättelsens jag gör en Lukas och spårar Jesus efter hans död genom möten med lärljungar och andra.
Till saken hör att jag var nästintill dubbelbokad, dvs direkt efter att jag var klar var jag tvungen att sätta mig i bilen och åka till Skara.
Sagt och gjort. Jag berättade i jagform utan manus och avslutade där evangelierna avslutade och sade sedan att nu ska jag ta reda på vad som händer nu - och lämnade församlingshemmet.

Dagen efteråt fick jag veta av diakonen som var med att det var en annorlunda stämning efteråt. Det var en tystnad när jag gått - som inte övergick i småprat, utan att de närvarande tyst och stilla tackade och gick hem.

Jag undrar om jag kan hjälpa till att skapa en sådan närvaro som räcker in och förbi pausen, som räcker till att Nuet behålls kvar, sträcker sig mot evigheten.