Veckan på Malta var ingen semester, men en vecka på Malta betyder ledighet i andras ögon.
Jag visste att jag inte skulle vara utvilad, men att jag skulle fått en veckas perspektiv på arbetet.
Men väl tillbaka märker jag (föga förvånande) att allt var som jag lämnade det.
Det går inte att åka ifrån sig själv. Möjligen kan jag byta miljön, men oftast (alltid) hänger det egna livet med. Som en skugga.
Ju längre jag flyttar mig, desto längre blir skuggan.
Det är bara att stanna upp och inse att skuggan är en del av mig och att göra den till en riktningsvisare för var solen är, att hjälpa till att ta ut riktningen.
Är 40-årskursen mitt i livet just eftersom skuggan är som kortast?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar