varje morgon jag springer.
Vi verkar ha samma tider. Jag under veckan på Malta och han i sin vardag.
Han går med långa lugna steg.
Han märks med sin långa svarta rock, skägget och hatten med hög kulle.
Jag möter ett annat sätt att leva sin tro, en trygghet i även den yttre formen, en tillhörighet.
Det är som munkarna som säger att de behöver ruiner och former inte för att deras tro är stark, utan för att den är svag.
Under de första fem åren efter prästvigningen använde jag min talar varje dag jag var i tjänst, om det inte var läger eller kurs. Det var en stolthet i ämbetet och att prästen skulle vara synlig, tydlig.
När jag möter mannen på morgonen möter jag också frågor om mitt eget liv, min egen tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar