Växa i eller ur?

Tro som ändligt eller oändligt?

Att växa i tro blir en tävling om tron är ändlig, om vi sätter gränser för den, begränsar den.

Att växa i tro när den är oändlig omöjliggör jämförelserna. Den oändliga tron kan jag bejaka och tron bejakar mig, den får jag vila i (som i universum) i insikten i att ajg aldrig kan förstå, aldrig kan förklara, aldrig kan bli expert på - men jag kan tro.

Idag är det konfirmation - och se! Dopklänningen räcker ungdomarna till fotknölarna, de snubblar ibland i de ovana kläderna - men de kan gå själva!
Förväntas vi sedan fortsätta utvecklingen för att som "vuxen" ha dopklänningen som den stärkta skjortan till den mörka kostymen som kyrkvärden bär? Eller att so växa i den att den tillslut har krympt samman till ett litet band runt halsen - som kikar fram som ett litet frimärke ur skjortan?

Du är myndig i tron - det är konfirmation. Jag bekräftar mitt dop, och jag får göra det!