Kyrkan som väntrum?

Den som sitter i ett väntrum har ett möte att passa, en avtalad tid och plats.
Väntan kan vara otålig, oviss, frustrerande, oändlig eller smärtsamt kort.

"Nu är Guds tid"

Nej, kyrkan är inte väntrummet. När jag är där så är det "nu", jag behöver aldrig vänta in Gud - däremot behöver jag vänta in mig själv, själv vara på plats helt och hållet.

Före gudstjäntsten upplevs kyrkan lätt som väntrum - en väntan på något annat som ska hända sedan. Vi pratar, förbereder, tittar på klockan etc. Ja, vi väntar på vår gemensamma gudstjänst, men mötet med Gud behöver vi inte vänta på - eller rättare sagt: om jag väntar på Gud kanske Gud aldrig dyker upp...

I dagarna mellan Kristi Himmelsfärds dag och Pingst är Gud lika närvarande som alltid, men dagarna och tema ger mig möjlighet att fundera över närvaro, om mötet.

Det finns en väntan som vi trots allt lever i (eller en förväntan):

Den dagen skall det inte längre finnas någon kyla eller frost. Det skall vara en ständig dag — Herren vet när den kommer — och ingen växling mellan dag och natt, utan när kvällen kommer skall det vara ljust. (Sakarja 14:6)

Nu är Guds tid - även sedan, i himmelen...